181

Del fyra av uppochhoppa.se-träningsbloggsutmaning

Det finns många olika träningsformer jag inte förstår mig på. Jag menar vad är det här egentligen?!

Men den jag tänker skriva om idag är kanske inte direkt en träningsform utan mer av en tävlingsvariant. Och det är det som kallas obstacle races, som Tough Mudder, Tough Viking och allt annat det heter.

obstacle races

Jag känner många som har deltagit i dessa tävlingar och som har sagt att det är riktigt roligt och jobbigt. Att det är jobbigt betvivlar jag inte, att det är roligt är jag kanske mindre tveksam till. Jag har själv fått frågan ett antal gånger om jag sprungit eller ska springa. Mitt svar är alltid ett bestämt nej, för jag förstår verkligen inte grejen. Jag kan förstå tanken med en traditionell hinderbanan som träningsform för militärer och andra som behöver lära sig ta sig över hinder.

Men att dyka ner i containrar med is, springa genom eltrådar, klättra upp på höbalar och ligga och kräla i lera, det fattar inte jag ljusningen med. Jag kanske är alldeles för tråkig som människa för att uppskatta det hela och enbart tycker monotona träningsformer som cykel, löpning och simning är kul. Jag kan tänka mig att obstacle races mycket handlar om teamwork, att det gäller att hjälpa varandra men för mig skulle det inte vara tillräckligt, jag behöver ytterligare motivationsfaktorer.

Egentligen det största problemet med obstacle races är att, i alla fall de jag har sett så blir det långa köer vid alla hinder. Och skulle jag köra så skulle jag bli enormt frustrerade över att behöva stå och vänta vid varje hinder. Jag vill att en tävling ska gå så fort som möjligt och då att behöva stå och vänta på andra skulle göra mig galen.

Läser man på Tough Mudders hemsida så hittar vi följande, ”I understand that Tough Mudder is not a race but a challenge.” och ”I put teamwork and camaraderie before my course time.” och det här rimmar inte alls hos mig. Ställer jag upp i ett lopp, för det är ändå ett lopp, då är det en tävling och att inte bry sig om tiden det skulle aldrig fungera för mig.
Men dessa lopp lockar massor av människor, och så länge folk har kul så är det huvudsaken för det är bättre att klättra över och under hinder än att sitta ytterligare timmar på ändan.
Det kommer dock fortfarande vara en högst märklig grej för mig, och mitt bestämda nej, kommer fortfarande vara ett nej i framtiden på att ställa upp dessa tävlingar.

2 kommentarer

  1. Det är roligare än vad det ser ut. Och allt handlar inte om isbad och lera.
    Jag gillar att klättra och lyfta saker, leka agillity och crossfit 🙂
    Jag gillar inte att springa långt och länge. Jag dör tråkdöden efter 3 km och vill bara ge upp. Men i hinderbana springer man tillsammans, i terräng, och det är inte så långt mellan varje hinder. Varje hinder är olikt det andra så det blir stor variation. De som ser svåra ut kan vara lättare beroende på hur duktig man är, men även de som ser lätta ut kan vara svåra och då vet man sen vad man behöver träna på. Kör man i lag så peppar man och hjälper varann och har skoj under loppet.
    För mig är inte tiden som avgör, det är hur kul man har och hur mycket man vill utmana sig själv.
    Och det är en grymt najs känsla att komma i mål och ha klarat alla hinder.

    1. Ja alla gillar vi olika saker 🙂 Har alltid misstänkt att det är många crossfit människor som gillar denna typ av tävlingar. Men förstår att mycket handlar om teamwork och visst är det härligt när man kan peppa varandra under ett lopp och se till så att alla klarar av att komma i mål. Det är ju en del som saknas i många traditionella sporter, där mycket är mer individuellt och kan tänka mig att det ger en stor tillfredsställelse att hjälpa andra.

      Men huvudsaken är att ha kul, om man sen gör det tillsammans i en hinderbana eller ensam på långdistanslöpning spelar inte så stor roll, även om jag föredrar den ena över den andra 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *