150

Enligt alla konstens regler så borde jag kanske inte ha kunnat, men idag en vecka senare efter Ironman Kalmar så stod jag på startlinjen till Sthlm Triathlon, olympisk distans.

Jag skulle inte kört egentligen, och med tanke på hur min kropp mådde i början av veckan, där jag knappt fick i mig någon mat eller ens fick behålla vatten som jag drack, då min förmåga att binda upp vattnet var satt urspel då jag svettades bort allt salt i kroppen under Ironman så såg inte förutsättningar så bra ut för att köra, samt så hade jag ingen startbiljett direkt, men jag var lovad en kompis startbiljett då han inte skulle köra.

Sthlm triathlon - Håkan Brovell

Nöjd efter målgång.

När veckan gick in på andra halvan, så kände jag att kroppen svarade lite bättre och fick i mig mat och vatten mer som vanligt, så på fredagen tog jag beslutet att jag skulle starta i alla fall.

Så kl. 08:00 så mötte jag upp en kollega på jobbet som också skulle köra och vi begav oss ner till starten. Då vi var lite sena så blev det rejält stressigt när vi väl kom ner. Smart som jag är så tog jag det lite väl lugnt i växlingsområdet, träffade även en kille från Twitter som jag stod och snackade en stund med. Sen insåg jag att tiden var riktigt knapp och rusade ner till starten, slängde mig i vattnet för att hinna värma upp lite. Hann kanske med 2min innan det var 1min till start.

När starten väl gick så hamnade jag rätt mitt i alltihop och fick några som korsade min väg då de simmade helt snett. En kille simmade jag rakt över, efter ha tryckt ner honom på ryggen. Bra att kunna träna på sådana saker i lite mindre tävlingssammanhang. Det märktes direkt att simningen ut mot Rålis skulle bli annat än lätt. Det blåste kraftig motvind och sjön var rätt vågig, men efter en stund så märkte jag att jag var uppe i ledning av den grupp som jag hade startat med, detta förvånade mig en aning, för så bra simmare är jag inte. Dock så var det ingen bra simsträcka av mig, det kändes som jag svalde halva Riddarfjärden och var vid tre tillfällen tvungen att stanna upp för att kunna andas utan att få in vatten i munnen. Så att simma i hård sjö är något jag måste öva på. Trots mina tre mindre stopp, så simmade jag in på 25min 40sek vilket är 2min pers på 1500m.

Sthlm triathlon - Håkan Brovell

Påväg in mot mål i slottsbacken och efter målgång fotosession av Tomas Jonsson

In i T1 så fick jag stora problem att få av mig våtdräkten och sen är det en evighetslång löpning med cykeln genom växlingsområdet innan man kommer ut till cykelbanan, så T1 blev inte direkt snabb, utan tog 4min 25sek.

Ut på cykeln så gick det riktigt bra, och jag kom in i ett riktigt bra flow, men efter första varvet så tyckte jag det gick väl lätt att trampa i nerförsbacken på Västerbron ner mot Norr Mälarstrand och till min förvåning så hade jag cyklat hela första varvet med minsta klinga fram. När jag tryckte upp den till stora, så fick jag ännu mera fart på sakerna. Cyklingen gick riktigt bra alla tre varv och jag kom in i T2 på 1h 7min 26sek, vilket blev ett PB med 4min. När jag skulle in för växlingen så testade jag att dra ut fötterna medan jag var kvar på cykeln och det gick faktiskt bra och tror jag tjänade lite tid på det. T2 blev ännu en långsam växlingshistoria då det tog 3min 48sek, fattar inte hur vissa fixar det runt 2min, måste helt enkelt lära mig det.

Ut på löpningen så kände jag att benen var fräscha och varv ett och två flöt på fint. Ut på tredje varvet så kände jag att tröttheten började komma smygandes i benen, men jag hade under 45min på en triathlon mil i sikte. När jag såg att klockan slog 39min utanför slottsbron, så drog jag på alla sista krafter jag hade och när jag passerade mållinjen hade jag sprungit milen på 43min 6sek, vilket även det gav ett PB på en triathlon mil med 2min.

Sthlm triathlon - Håkan Brovell

Helt utpumpad i målområdet.

Totalt så gick jag i mål 2h 24min 23sek, vilket gav ett PB på 11min från förra året, och placerade mig på plats 55 av 1035 män. Även om loppet inte var perfekt på något vis, så är jag nöjd med hur hela tävlingen gick. Känns skönt att jag kunde visa för mig själv efter Ironman debaklet i löpningen att när kroppen fungerar så kan jag springa fort. En härlig stämning runt banan med mycket glada tillrop från SPIF lagkamrater och Sats kollegor och andra vänner gjorde tävlingen riktigt rolig. Men nästa år står jag nog vid sidan om som funktionär istället, för då ska jag vara för trött för att köra efter en urstarkt Ironman i Kalmar veckan innan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *