252

ÖtillÖ Final 15

Under hela 2017 har jag haft ett mål, det var Challenge Roth. Det var den enda tävlingen jag skulle köra på hela året. Men den vet vi hur den slutade, och vet du inte det så kan det läsa det i förgående post. Men livet tar sina egna vägar ibland och i lördags stod jag på startlinjen med Ewa för att köra min första swimrun någonsin, ÖtillÖ Final 15.

IMG_5467

När vi hade landat på Ornö tillslut från Årsta brygga via Utö så var man riktigt spänd på att få ge sig iväg på detta okända äventyr.

När startskottet gick så blev det en liten löpningen ner till första simningen. Det första jag tänkte var att jäklar vad tight våtdräkten sitter. Det kändes som jag nådde maxpuls direkt. Fanns inget utrymme för att andas normalt. Det var därför skönt att nå första simningen. I swimrun så har man en hel del prylar med sig, det är dolme, lina, paddlar om man vill. Vi hade det, och i varje ner/uppstigning så är det en hel del som ska fixas och sättas på plats. Att beskriva varje del blir lite för mycket, så nöjer mig med en sammanfattning av själva simningen och löpningen som helhet.

Simningen

Det jag lärde mig så här första gången, är att utrustningen måste vara perfekt. Annars kommer man störa sig rejält på det. Redan på första simningen så fick jag problem, vilket jag hade under stora delar av loppet. Dolmen satt inte tillräckligt hårt fast så den lossnade hela tiden från sin position mellan benen. Otroligt irriterande när man håller på och simmar. Även imma på glasögonen var ett irritationsmoment. Men som helhet gick simningen rätt bra, men i slutet var det tufft för axlarna och armarna ville knappt över vattenytan.

Det var en riktigt cool känsla att simma där ute i skärgården mellan öarna. Var en känsla jag inte riktigt upplevt någon annanstans.

Löpningen

Löpningen var riktigt häftig med mycket singeltrack spår i skogen, över klippor och stenar utmed kanterna på öarna. Det blev också en del grusväg som var väldigt kuperad, mer kuperad än vad jag hade föreställt mig. Löpningen var där jag och Ewa tog in mest tid på övriga. Vi sprang om ett antal lag och vi höll ett högt tempo där det gick. Ibland hamnade vi bakom långsammare lag när det var singeltrack och vissa ville inte flytta på sig, lite dåligt kan jag tycka. Men överlag så gick löpningen väldigt bra.

Mål

Utan att veta, så hade jag räknat lite på hur lång tid det skulle ta. Jag hade gissat på runt en 3h – 3,5h. När vi sprang i mål på 2:29:21 så var jag lite chockad. Att vi dessutom hamnade på 12 plats var riktigt roligt. Grämer mig lite över att vi bara var 4min från 10 platsen. Hade jag inte haft så mycket strul under simsträckorna med alla prylar så hade den nog varit inom räckhåll.

IMG_5468

Men hursom, tävlingen var helt fantastisk och det var riktigt roligt vilket var huvudsaken för mig och Ewa. Och jag kunde inte haft en bättre tävlingspartner som gjorde ett fantastiskt bra lopp.

251

Challenge Roth och jag

Ibland uppstår den här känslan att det inte är meningen att det här ska sluta på ett lyckligt sätt. Det verkar som förgjort för mig på den här tävlingen. 2016 blev det en DNS (did not start) efter att en skada slog till några veckor innan start. Jag kämpade mig igenom skadan, anmälde mig till 2017 års tävling. Skadan tog dock längre tid att komma igenom än vad jag hade tänkt, så till tävlingen var jag mest nöjd om jag kunde ta mig igenom och såg hela tävlingen som ett comeback race efter skadan, som att sluta cirkeln ungefär.

ChallengeRoth

Simma fick jag göra

Om man ska hitta något positivt med tävlingen 2017 så är det att jag kom till start. Simningen var ingen höjdare, det var väldigt tydligt att jag haft alldeles för lite träning i våtdräkt då mina axlar var helt slut efter 2300m och efter det stod jag i praktiken stilla i vattnet. Om man vill leta efter tecken på hur den här tävlingen slutar så är simningen en bra början. Men ut på cykeln kom jag och precis som simningen så kändes det riktigt bra till en början. Men en vänster sväng och några växlingar till en lättare växel för att komma upp i stundande backe så stod jag precis som i simningen helt stilla. Från cykeln dinglade hela bakväxeln i vinden. Växelörat var av. Inte nog med det, hela växeln hade fått sig en rejäl törn. Så där stod jag och begrundade vad som precis hade hänt och såg på medan alla andra cyklade vidare. Tillslut vände jag mig om och började gå tillbaka mot närmaste station där man kunde bli uppplockad. Möte servicekillar som med uppgiven blick sa att de inte kunde göra något åt växeln. Helt förståeligt, det gick inte att laga där på plats ute i skogen. Jag hade redan accepterat mitt öde i den här tävlingen och när jag möte en race marshall några sekunder senare så var det definitivt, 2017 blev året med en DNF (did not finish).

Sen jag kom hem från Roth så har jag tänkt på hur jag ska göra. Jag har varit inställd på att inte köra full distans nästa år, utan satsa mer på halva distansen. Men jag är av åsikten att om man misslyckas med något så är det lika bra att göra det direkt annars finns risken att det aldrig blir av och sen ångrar man sig. Därför satt jag kl. 10 på anmälningsdagen och tryckte som en tok på refresh knappen på anmälningssidan till Challenge Roth 2018. Jag fick en plats igen och nästa år finns inget annat än att jag ska ta mig hela vägen fram till mållinjen och sen två steg över den.

245

Vlog #2 – Lidingöloppet

I slutet på september så gick Lidingöloppet av staplen, men detta år utan mig på startlinjen. Jag har sprungit varje år sen 2010 i jakten på silvermedaljtiden 2h och 15min. Men pga min skada i år så blev det inget lopp för min del, tråkigt nog. Lidingöloppet har blivit mitt favoritlopp som jag älskar att hata.

Jag gav mig dock ut till Lidingöloppet ändå för att följa loppet från sidan. Kolla in vloggen nedan så får ni följa med runt Lidingö och själva loppet.

240

Challenge Roth – DNS

Imorgon går startskottet för Challenge Roth, den tävling som jag har väntat på i ett år. Det var DEN tävling i år som jag sett allra mest framemot och planerat all min träning utefter. Men jag kommer inte stå på startlinjen på grund av skada.

Uttråkad - Håkan Brovell

In i det längst så har jag försökt övertala mig själv att jag ska köra, hoppats in i det längsta att mina fotproblem skulle hinna lösa sig. Men det har inte hänt utan jag har fortfarande problem och tillslut kom jag fram till att det gör mer skada än nytta att köra tävlingen. Jag körde Challenge Fuerteventura 70.3 skadad och det var ingen positiv upplevelse och att då köra dubbla distansen med samma skada är inte att tänka mig. Ska jag dessutom köra Roth, så vill jag vara i sån form att jag faktiskt kan prestera och inte bara köra för att ta mig igenom tävlingen. Som det är idag så kan jag inte prestera, då foten gör ont bara jag går, samt att jag inte har tränat ordentligt på 5 månader. Ska man ta sig an en Ironman distans och kunna prestera, så fungerar inte dem förutsättningarna.

Därför kommer jag inte köra Challenge Roth, utan nu siktar jag på att bli kvitt min skada helt och hållet och komma tillbaka starkare nästa år. Det var inte ett helt lätt beslut att ta, men det är rätt beslut. När varje litet steget jag går gör ont och att jag inte kan ta ett löpsteg utan rejäl smärta så är det egentligen ett rätt självklart beslut.

Men att ställa om rent mentalt har inte varit lätt. Jag är inte den som ger upp, och smärta har jag inga problem med. Men när jag inte kan utföra det som jag ska göra, då finns det ingen anledning att stå på startlinjen.

Så istället för jag önska alla som ska köra stort lycka till, och så får jag se till att stå på Challenge Roths startlinje ett annat år.

236

Fuerteventura VI

Då var det dags för race-rapporten för Challenge Fuerteventura.

Dagen började tidigt, runt fyra var jag uppe för att sedan vara på andra sidan av anläggningen för att äta frukost på hotellet. Jag bor på Apartment hotell, vilket är ett annat komplex. Efter frukost på ca en timme tog jag mig till växlingsområdet för att lämna in mina bags och sedan vara det bara att bege sig ner till simstarten.

Simningen

Simningen bestod av två loopar, med en såkallade australien exit (upp ur vattnet, runda en kon och sen ner i vattnet igen) efter första loopen. Jag ställde mig långt bak och ute till höger för att få så klart vatten som möjligt. Är inget fan av att vara i mitten och behövs slåss för att få plats.

Min taktik gick någorlunda bra hem, för när vi rundade första bojen så hamnade jag så långt ut att jag tog en större loop till nästa boj. Sen hade vi solen rakt i ögonen och mina simglasögon är inte gjorda för att reflektera bort solen. Så jag såg inte bojen heller, vilket och spelade in till den större loopen på första varvet.

Jag tyckte att jag hittade ett bra flow och första loopen gick på ca 15min. Positivt överraskande tyckte jag och hoppade i för andra loopen och denna gång så simmade jag mer rätt och tog mig runt sammanlagt på ca 31min, vilket jag ändå är nöjd med.

Cyklingen

Växlingen är inte så mycket att skriva om. En lång löpning upp till växlingsområdet, som gör att tiden blir himla skev över hur snabbt eller långsamt själva växlingen egentligen gick.

Däremot det första som händer när jag ska på cykeln är att jag inte får i min andra fot i clips och med noll styrfart, så faller jag till marken. Inte nog med det, kedjan hoppar av på klingan fram. Blir tvungen att vända cykeln och sätta dit kedjan och då trillar min vattenflaska ur. Fullständigt kaos, mitt framför alla publik. En bättre start kunde man önskat sig.

Men tillslut kom jag iväg och tog det i början rätt lugnt, för första biten var rätt knepig stadskörning med mycket svängar och rätt dålig väg. Ville inte ha punktering, som en annan hade fått precis när vi nådde Gran Tarajal. När vi väl tagit oss ut från stan så blev det Fuerteventura country side och med det menas motvind, konstant motvind. Efter ca 3,5mil så började klättringen av CADRON! (måste uttalas högt och med riktigt spanskt uttal). Hade i starten fått höra av en kille från triathlon föreningen Terrible Thuesday (svenskar), att man inte skulle bränna allt krut på Cadron, och det tipset skulle visa sig vara värdefullt. För Cadron var inte något man hittar i Stockholmsområdet. Här snackar vi berg, på ett ställe var lutningen 10%, det är brant det är j*vligt brant. Hur riktiga cyklister kan dra upp i en sån backe i 20km/h fattar inte jag. Jag kom knappt över 10km/h.

Gick det sakta uppför, så var utför en helt annat sak. Att kolla på klockan i utförskörningen var inte lite riskfyllt i serpentinsvängarna men i ett svagt ögonblick så var jag uppe och touchade 70km/h. Säkert över vid något tillfälle när jag mer hade blicken på vägen. Lite småläskigt när man sitter på en cykeln faktiskt.

Efter Cadron så var det ca 4mil kvar och då började jag dra upp tempot. Hade kört rätt lugnt fram tills nu för att spara på krafterna och det hade lönat sig, för nu passerade jag rätt många cyklister. In i T2 så var jag på plats 95, när jag lämnade T1 så var på plats 113. Totalt tog 90km 3h 9min, vilket jag är nöjd, med tanke på vinden och Cadron.

Löpningen

Ut på löpningen så kändes det riktigt bra direkt. Benen kändes lätta och redan efter 3,5km så hade jag tagit 8 platser. Den känsla höll sig inte länge, efter 5km kilometer började det kännas tungt. Foten gjorde sig påmind med smärta. Min uteblivna löpträning de senaste 3 månaderna visade sig. Löpstyrkan och löpkonditionen finns inte. Det blev en hel del gång i backarna på den här kuperade banan. När jag hade vänt vid näst sista ”turn point” och börjat gå så kom en spanjor ikapp mig och sa att jag skulle springa med honom. Jag gjorde följe med honom till nästa vattenstation innan jag släppte honom. Men en stund senare var jag ikapp honom då han börjat gå. Sa till honom att hänga på, men han hade inte krafterna. Är honom evigt tacksam, för han fick igång mig igen.

Sista biten var bara att bita ihop för att nå mållinjen. När jag kom på upploppet så blev jag påhejade av Terrible Thuesday triathleter som inte deltog i tävlingen. Korsade mållinjen efter 5h 42m och fick plats 90 av 152 i klassen män, samt plats 19 av 26 i age group 30-34, där jag inte blev bästa svensk. Tydligen var där en svensk till som jag missat och han är galet bra. Men jag är överlag nöjd, jag visste att löpningen skulle vara tuff med tanke på min skada. Men jag tog mig igenom det på gott och ont, foten är väl sådär just nu. Men hoppas på bättring.

Men en tuff banan som kräver att man kör smart och inte bränner allt för mycket krut på cyklingen som nog är lätt att göra. Men skönt att komma i mål tillslut.