250

Mountainbike på Lidingö

På grund av min skada så har jag inte cyklat på cirka 8 månader. Men i lördags tog jag en tur ut på Lidingö med min mountainbike.

Mountainbike Lidingö
Mountainbike Lidingö

Jag har tänkt att avvakta lite till innan jag sätter mig och verkligen tränar specifik cykelträning, men jag ska börja cykla lite mountainbike igen hade jag tänkt mig. Vill inte belasta min vad för mycket, men lite lugn stigcykling borde jag klara av mig. Det var exakt det jag gjorde i lördags också och vädret kunde jag inte klaga på.

119

121

Ibland undrar jag vad det är som driver oss att träna och speciellt vad det är som driver oss i de mest miserabla väderförhållande man kan tänka sig. Det finns många drivkrafter till varför man tränar, många gör det för hälsans skull, några för att må bra, säkert en och annan för skönheten och sen vissa för att bli så bra som möjligt. Jag tillhör den sista kategorin, jag vill bli så bra jag kan, och frågan är om det är svaret på min fråga.

För i lördags så hade jag en plan på att ge mig ut och cykla. När det inte ligger snö ute så cyklar jag hellre ute än att harva inne på en spinningcykel. Så jag kollade ut genom fönstret och såg att det småregnade ute. Men inte skulle lite regn kunna hindra mig tänkte jag och satte på mig alla kläder och bar ner cykeln. När jag väl satte mig på cykeln och cyklade iväg, så märkte jag snabbt att det inte var något smått regn, samt att det inte var vindstilla utan hård blåst.

Vid det här laget så var jag fortfarande i stan och kunde med lätthet ha vänt om, cyklat hem och krypit upp i soffan med en filt och varm choklad. Men istället fortsatte jag enligt plan att cykla min runda. Vädret blev bara sämre och sämre, det lilla regnet övergick i skyfall blandat med snö och den hårda blåsten övergick till storm som alltid när jag cyklar blåser rakt mot mig. Jag verkligen hatar motvind.

Men jag slet vidare i den här misären till pass, men frågan är varför? Jag vet inte om jag har något riktigt bra svar på varför. Jag brukar ofta svara när någon frågar ”varför tränar du så mycket”, för att det är roligt. Men jag kan i ärlighetens namn säga att det där passet i lördags inte var så himla roligt. Inte nog med att jag var totalt genomblöt, mina händer var så kalla att jag totalt tappade känseln, jag kunde knappt växla och när jag släppte händerna från styret så såg det fortfarande ut som jag höll i styret. Det var som om händerna hade frusit fast i den positionen.

En drivkraft som kom efter att jag hade nått vändpunkten, det var att ta mig hem till värmen. Men drivkraften som tog mig ut till vändpunkten, undra om det kan vara ren dumdristighet eller att jag försöker bevisa för mig själv att, hur jävligt det än är så kan du klara av det. Frågan är om det räcker som svar eller om det går djupare än så? Troligtvis går det djupare än så, men jag ska inte analysera söder det hela utan mest glad att jag faktiskt bara gör saker. Träning är inte roligt alla gånger, det ska inte vara roligt alla gånger heller. Det kommer dessutom finnas pass som är rent för jävliga och man kommer undra vad tusan är det jag håller på med, men man kommer uppskatta de bra och fina passen så mycket mer, och på de miserabla passen så får man allt träna lite pannben och det är aldrig fel.

20140217-001257.jpg

Något nerkyld och lite smutsig efter ett pass jag sent ska glömma.

29

29

I helgen så var det nu dags för Cykelvasan  2012. Förra året cyklade jag de 94km på 4:05:08.

cv_2012_1 - Håkan Brovell

Lunchutsikten påväg upp till Sälen.

Efter en lång bilfärd från Stockholm till Sälen så möte jag upp Sarah, Lotta och Henke som också skulle cykla och som jag skulle bo med. Efter en god middag med massor av pasta så var det dags att göra sig redo för att stiga upp 06.50 för att vara nere på startområdet kl. 9 och sedan cykla iväg kl. 09.30 i startgrupp 8.

Vi kom ner precis i tid för att se eliten bege sig iväg kl. 9, sen var det bara att ställa sig i sin startgrupp och vänta. Vädret var verkligen perfekt denna morgon, lite lätt molnigt och strax runt 10 grader och detta väder skulle hålla sig hela vägen skulle det visa sig.

Sen var det dags för starten, upp för första backen som jag förra året verkligen rusade uppför. Detta året bestämde jag mig för att ta det lite lugnare och det gjorde jag. Sen hamnade jag perfekt i en stor grupp med cyklister som cyklade i ett riktigt bra tempo och hängde på dom. Precis som förra året så förlorade jag väldigt mycket på asfaltsbitarna men tog igen det i skogen.

cv_2012_2 - Håkan Brovell

Efter målgång och dusch satt jag och kollade på alla som kämpade sig i mål.

Efter 4 mil hade jag min första riktiga dipp, benen bara brände och det kändes så himla långt kvar och det gick bara uppför och jag hamnade för en stund helt själv. Men sen kom jag ikapp ytterliggare en grupp som jag kunde lägga mig sist i och haka på och på så sätt slippa vinddraget och bara åka med. Kraften kom tillbaka och jag hängde på bra och körde vidare i ett riktigt bra tempo och jag kände att 3.45 kanske skulle kunna gå att nå.

Men precis som förra året så är sista 15km något otroligt sega och de känns som en halv evighet att ta sig igenom. Benen var inte pigga och jag kände att 4 timmar närmade sig oroväckande fort samt att banan detta året inte var 94km utan hela 95km. Efter att ha bråkat med mig själv i hjärnan ett tag så bestämde jag mig för när det var 5km kvar skulle jag ge järnet, det fick bära eller brist men under 4 timmar skulle jag.

cv_2012_3 - Håkan Brovell

Cyklar.

Efter några svordomar över de eviga sanddynerna sista biten och att jag bara ville ha asfalt så kom 5km markeringen, och jag satte fullt fart på benen. Med värkande ländrygg, smärtande ben och total trötthet så pressade jag mig till absolut max och mjölksyran i benen var överallt och lite till. Hade stenkoll på klockan och såg hur den tickade 3:56, mer kraft på benen, 3:57 ännu mer kraft och när klockan slår 3:58 känner jag lite att det här kommer inte gå, men vid 3:58:30 är jag äntligen uppe på asfalten och sista rakan kvar. Mål. Tid 3:59:18. Känslan att korsa mållinjen efter 95km är helt sjukt och att göra det under 4 timmar, med rätt liten marginal iofs är ändå stort.

cv_2012_4 - Håkan Brovell

Belöningen efteråt.

Med tanke på att jag har cyklat tre mediokra träningspass och ett tävlingslopp i benen inför detta lopp så är jag grymt nöjd med mitt resultat. Trodde knappast att det skulle gå, men det gick tillslut.

cv_2012_5 - Håkan Brovell

Solnedgång över Sälen.

28

28

Om snart en vecka är det dags för Cykelvasan 2012. Kan väl säga att jag nog aldrig har varit så cykelotränad som jag är nu. Det enda jag har cyklat i år är 3 träningsrundor på mellan 3-5mil och sen Lida Loop på 6,5mil. Förra året inför Cykelvasan så cyklade jag massor och hade många mil i benen. Detta år har fokus varit mer på löpning än på cykling och frågan är om det kommer straffa sig nu.

Konditionen är det inget fel på, mer att styrkan inte riktigt sitter i benen och dom behöver man såklart när man ska cykla. Det kommer att bli till och lida igenom de 9,4milen för det kommer att göra ont, finns inga tvivel om det.

Men det är bara att trampa på efter bästa förmåga och göra sitt bästa för att fokusera och inte tänka på den smärta som kommer uppstå.

Tyvärr så är det många som har fått hoppa av i år från dom som vi var förra året vilket är väldigt tråkigt, och lyckas jag ta mig under 4 timmar, så kommer detta är bli mitt sista Cykelvasanlopp. Men det ska ändå bli kul att köra en gång till och så här såg det ut förra året.

25

25

Jag har läst i Runners World att om man springer på tom mage så kan man öka sin uthållighet när man springer långpass och jag har testat det och det har faktiskt fungerat riktigt bra. Igår fick jag för mig att jag skulle testa på mig något extremare. Jag skulle köra 3 pass, Body Combat, cykling och ett löppass på tom mage. Jag började morgonen med att käka lite fil och begav mig sedan för att köra min klass. Den fungerade riktigt bra, och jag kände mig riktigt bra. Kom hem och sadlade om direkt till cykel och hoppade på och begav mig ut. Jag tänkte att 7 mil skulle bli en bra sträcka, det kan vara så att hjärnan redan där hade börjat ge upp.

Väg - Håkan Brovell

Hela vägen ut mot Drottningholm och Ekerö var en enda sträcka med motvind, efter en stund så flög svordomarna åt alla håll och kanter. Jag nådde fram till målet ute på Ekerö och tog en liten paus, sen var det dags att vända tillbaka. Jag kände mig gott till mods och trampade på, men efter en stund så kom en gammal känsla tillbaka och det var den från Lidingöloppet för två år sen då jag gick rakt in i väggen. Huvudet var inte alls med längre och jag började se lite grumligt.

Jag fick ta några pauser längs vägen innan jag tillslut strax innan Bromma insåg att det inte gick längre. Ingen kraft i benen och ett huvud som inte alls hängde med. Så fick ta första bästa taxi resten av vägen hem. När jag väl kom hem så blev det pizza för att få i mig några kolhydrater så kroppen åter skulle kunna fungera som den ska.

Så ett experiment som inte gick riktigt som jag hade trott, men nu vet jag hur det kan gå iaf.