252

ÖtillÖ Final 15

Under hela 2017 har jag haft ett mål, det var Challenge Roth. Det var den enda tävlingen jag skulle köra på hela året. Men den vet vi hur den slutade, och vet du inte det så kan det läsa det i förgående post. Men livet tar sina egna vägar ibland och i lördags stod jag på startlinjen med Ewa för att köra min första swimrun någonsin, ÖtillÖ Final 15.

IMG_5467

När vi hade landat på Ornö tillslut från Årsta brygga via Utö så var man riktigt spänd på att få ge sig iväg på detta okända äventyr.

När startskottet gick så blev det en liten löpningen ner till första simningen. Det första jag tänkte var att jäklar vad tight våtdräkten sitter. Det kändes som jag nådde maxpuls direkt. Fanns inget utrymme för att andas normalt. Det var därför skönt att nå första simningen. I swimrun så har man en hel del prylar med sig, det är dolme, lina, paddlar om man vill. Vi hade det, och i varje ner/uppstigning så är det en hel del som ska fixas och sättas på plats. Att beskriva varje del blir lite för mycket, så nöjer mig med en sammanfattning av själva simningen och löpningen som helhet.

Simningen

Det jag lärde mig så här första gången, är att utrustningen måste vara perfekt. Annars kommer man störa sig rejält på det. Redan på första simningen så fick jag problem, vilket jag hade under stora delar av loppet. Dolmen satt inte tillräckligt hårt fast så den lossnade hela tiden från sin position mellan benen. Otroligt irriterande när man håller på och simmar. Även imma på glasögonen var ett irritationsmoment. Men som helhet gick simningen rätt bra, men i slutet var det tufft för axlarna och armarna ville knappt över vattenytan.

Det var en riktigt cool känsla att simma där ute i skärgården mellan öarna. Var en känsla jag inte riktigt upplevt någon annanstans.

Löpningen

Löpningen var riktigt häftig med mycket singeltrack spår i skogen, över klippor och stenar utmed kanterna på öarna. Det blev också en del grusväg som var väldigt kuperad, mer kuperad än vad jag hade föreställt mig. Löpningen var där jag och Ewa tog in mest tid på övriga. Vi sprang om ett antal lag och vi höll ett högt tempo där det gick. Ibland hamnade vi bakom långsammare lag när det var singeltrack och vissa ville inte flytta på sig, lite dåligt kan jag tycka. Men överlag så gick löpningen väldigt bra.

Mål

Utan att veta, så hade jag räknat lite på hur lång tid det skulle ta. Jag hade gissat på runt en 3h – 3,5h. När vi sprang i mål på 2:29:21 så var jag lite chockad. Att vi dessutom hamnade på 12 plats var riktigt roligt. Grämer mig lite över att vi bara var 4min från 10 platsen. Hade jag inte haft så mycket strul under simsträckorna med alla prylar så hade den nog varit inom räckhåll.

IMG_5468

Men hursom, tävlingen var helt fantastisk och det var riktigt roligt vilket var huvudsaken för mig och Ewa. Och jag kunde inte haft en bättre tävlingspartner som gjorde ett fantastiskt bra lopp.

251

Challenge Roth och jag

Ibland uppstår den här känslan att det inte är meningen att det här ska sluta på ett lyckligt sätt. Det verkar som förgjort för mig på den här tävlingen. 2016 blev det en DNS (did not start) efter att en skada slog till några veckor innan start. Jag kämpade mig igenom skadan, anmälde mig till 2017 års tävling. Skadan tog dock längre tid att komma igenom än vad jag hade tänkt, så till tävlingen var jag mest nöjd om jag kunde ta mig igenom och såg hela tävlingen som ett comeback race efter skadan, som att sluta cirkeln ungefär.

ChallengeRoth

Simma fick jag göra

Om man ska hitta något positivt med tävlingen 2017 så är det att jag kom till start. Simningen var ingen höjdare, det var väldigt tydligt att jag haft alldeles för lite träning i våtdräkt då mina axlar var helt slut efter 2300m och efter det stod jag i praktiken stilla i vattnet. Om man vill leta efter tecken på hur den här tävlingen slutar så är simningen en bra början. Men ut på cykeln kom jag och precis som simningen så kändes det riktigt bra till en början. Men en vänster sväng och några växlingar till en lättare växel för att komma upp i stundande backe så stod jag precis som i simningen helt stilla. Från cykeln dinglade hela bakväxeln i vinden. Växelörat var av. Inte nog med det, hela växeln hade fått sig en rejäl törn. Så där stod jag och begrundade vad som precis hade hänt och såg på medan alla andra cyklade vidare. Tillslut vände jag mig om och började gå tillbaka mot närmaste station där man kunde bli uppplockad. Möte servicekillar som med uppgiven blick sa att de inte kunde göra något åt växeln. Helt förståeligt, det gick inte att laga där på plats ute i skogen. Jag hade redan accepterat mitt öde i den här tävlingen och när jag möte en race marshall några sekunder senare så var det definitivt, 2017 blev året med en DNF (did not finish).

Sen jag kom hem från Roth så har jag tänkt på hur jag ska göra. Jag har varit inställd på att inte köra full distans nästa år, utan satsa mer på halva distansen. Men jag är av åsikten att om man misslyckas med något så är det lika bra att göra det direkt annars finns risken att det aldrig blir av och sen ångrar man sig. Därför satt jag kl. 10 på anmälningsdagen och tryckte som en tok på refresh knappen på anmälningssidan till Challenge Roth 2018. Jag fick en plats igen och nästa år finns inget annat än att jag ska ta mig hela vägen fram till mållinjen och sen två steg över den.