33

Brunnsviken

Brunnsviken är ett av mina favoritställen i Stockholm.

Brunnsviken

Tog mig ner dit i lördagskväll, då jag hade kollat upp vart solen skulle gå ner någonstans. Hade från början en tanke om att fotografera från en annan plats som ligger högre upp. Tyvärr så var inte den vyn så öppen som jag hade trott, utan det var alldeles för mycket träd i vägen.

Slumpen

Men efter att ha rört mig till lite olika platser för att hitta bästa punkten för att ta en bild, så var jag tillslut nere vid vattnet. Hittade en bra plats och började ta lite bilder, men när jag kollade på bilderna så var jag inte riktigt nöjd. Av en ren slump så tog jag några steg till vänster och vred mig själv åt höger och ut bakom trädet så dök tornet upp. Helt plötsligt blev bilden så mycket bättre.

Jag har en dum tendens att fastna på ett ställe och knappt röra mig i olika positioner och ta olika sorters bilder. Det är något jag bör bli bättre på och måste fortsätta öva på. Hade jag inte rört mig i det här fallet, så hade jag kommit hem med en bild som jag inte varit nöjd med. Gäller att fortsätta öva.

31

Nordiska museet

Ibland blir inte ens planer så som man har tänkt. Visste att det med största sannolikhet så skulle bli en bra morgon med chans på en synlig soluppgång.

Nordiska museet på Djurgården

Så jag begav mig ut till Djurgården för att fotografera Fjäderholmarna. Men när jag väl kom dit, så insåg jag snabbt att det inte skulle bli något bra fotografi. Så jag vände hemåt och mot ett ställe som jag egentligen hade tänkt att fotografera i en solnedgång.

Men jag stannade till, och började räkna att om solen bara orkade sig upp en bit så skulle den slå mot byggnaden samt en del av skogen. Och jag tänkte att det kan nog kunde bli en rätt bra bild. Så jag satte upp kameran och började vänta, och precis som jag hade beräknat så slog solen mot byggnaden och en del av skogen.

Så även om jag hade en helt annan bild i huvudet när jag begav mig iväg, så får man inte ge upp bara för den inte blir verklighet. Det finns fler bilder att hitta, om man bara tittar runt lite.

30

Ta ett steg tillbaka

För cirka en vecka sedan, så begav jag mig ner till Strömbron för att fotografera soluppgången över Skeppsholmen. När jag väl var där, så kunde jag inte låta bli att tänka att det här kommer bli en riktigt bra bild.

Soluppgång över Skeppsholmen

När solen väl hade gått upp och jag kände att jag hade bilden, drog jag hem och slängde upp bilden på datorskärm.

Frustration

Vid en första anblick på datorskärmen så blev jag inte lika övertygad om att jag hade den bild som jag hade i huvudet. Efter lite redigering i Lightroom, så blev jag ännu mer övertygad om att bilden inte fanns där. Allting blev fel, känslan och färgerna spretade åt alla håll. Tillslut blev jag så frustrerad att jag stängde ner datorn och gav upp att det skulle finnas någon bra bild.

Nytt försök

Jag kunde dock inte släppa bilden och några dagar senare så redigerade jag på nytt i Lightroom. Även om jag blev mer nöjd än tidigare så var bilden långt ifrån vad jag ville få fram. Jag gav upp ännu en gång.

Släpp och kom tillbaka med ”nya” ögon

Men det tog bara några dagar innan jag återigen tänkte på bilden, och vill göra ett nytt försök. Jag kollade igenom bilderna igen och bestämde mig för att testa med en annan bild. Helt plötsligt så stämde allt i min redigering. Den bild jag hade i mitt huvud när jag kollade ut över Skeppsholmen fanns nu framför mig. Ibland kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och helt släppa bilden man jobbar med, för att sedan komma tillbaka och kolla på den med ”nya” ögon. Ibland kan det hjälpa en hel del, som i mitt fall med denna bild.

29

Urskogen

I juni var jag för första gången i Tyresta nationalpark. Idag var jag tillbaka till ett helt annat landskap.

Massa snö i Tyresta nationalpark

Urskogen

Jag gick in på stigen Urskogen, vilket jag inte var på förra gången. Det var lite som en sagovärld, fullt med snö överallt och helt tyst. Blev lika paff den här gång över de enorma träden, de är verkligen gigantiska enligt mig. Nu har jag iofs inte sett Redwood träd som ska vara väldigt mycket större. Men dessa är tillräckligt stora för att bli imponerad och känna sig rätt liten i jämförelse.

Lättare att identifiera sig med en siluett?

En ”teknik” som jag har läst om när det gäller att använda människor i landskapsfotografering är att använda sig av siluetter av människor. Det räcker egentligen bara att människan eller människorna inte ska vara identifierbara. Då blir det lättare för betraktaren av bilden att identifiera sig med den personen som finns på bilden. Om detta stämmer eller inte, har jag svårt att avgöra. Men jag kan konstatera att ser man ansiktet på en person blir det svårare att sätta sig i den personens plats. Sen om det blir lättare att sätta sig in i person där man bara ser siluetten, det är en bra fråga men kanske är det så. Det är i alla fall en intressant tanke som natur/surf fotografen Chris Burkhard har sagt och som han själv använder sig av i många av sina bilder.